Musik och texter

Jag har ingen förklaring till det. Men just nu lyssnar jag helst på svenska tjejer med personliga texter och toner till det.

Som....
....Lalehs "Me and Simon"
....Melissa Horns "Långa nätter"
....Maia Hirasawas "Though I´m just me"

På sjukhuset

Ibland vill man bara lägga sig ner och gråta för en annan människas skull. För deras anhöriga, för deras familj, syskon och vänner. Man tänker om det där bara inte hänt, man tänker om och så vansinnigt dumt och onödigt. Man tänker, om, bara det hade gått hela vägen och ingen skada hade skett. Det hade handlat om sekunder, och om bara lite lite mer kraft. Man ser tårar i ögonen. Man känner ledsamheten. Man känner förtvivlan. Och så står man där, och försöker lindra, kallar på läkaren, ger smärtstillande och räddar liv.

Om

För vi kan ibland inte somna alls. För vi gråter oss till sömns. För vi längtar. Och vi saknar. Och allt det vi möts av, är självupptagenhet. Och vi undrar vart allt det där tog vägen. Allt det där somvi trodde betydde något. Allt det där som var roligt, härligt och bra. Allt de där som vi så övertygat trodde var äkta. Vi tvivlade aldrig på det äkta, på det sanna. Och vi undrar hur det kan vara så svårt att hålla fast i medkänsla och kärlek. För vi var helt övertygade om att det var just det, du kunde.

Mysteries

I remember what we said, I believe in better times ahead. There’s so much unpredicted. I believed in turning treeshow they twist and tingle after light. I believed in turning it all around overnight and I do, I do my best not to care, that you still make me blush, if you don’t love me, love, then love me such

I do my best not to care, that you still make me blush, and if you do love me, love, then love me such and if you do love me, then love me such

I believe in fairy-tales, I believe in so much more ahead, I believed in turning times, I believe I could be one of themno matter the beginning, happy in the end. I wont spend a minute no more. I wont spend another second less, so goodbye long ago bitterness. And then I loose all hope and just let go, No - don’t let go all is unpredictable, unpredictable

I do my best not to care, that you still make me blush and if you do love me, love, then love me such. I do my best not to care, that you still make me blush, and if you don’t love me love so help me God. No - don’t let go all is unpredictable. If you do love me, love, then love me such.

Mysteries - Laleh

Vit inspiration

Bilder från alvhem.se

Roses

Annars lyssnar jag på nya låten "Roses" med Laleh. Helt enkelt en J-låt. Och så låter jag saltvatten komma. Och det är både av lycka och av sorg.

Om yrket

Man jobbar och springer. Det är så det ser ut. Lyckan på jobbet når långt bort. Den sträcker sig utanför gränser man aldrig tidigare känt. Man har små moln under fötterna när man går. Att kunna hjälpa en annan människa som är i nöd har ingen gräns på meningsfullhet. Det är som obeskrivbart. Och nej, det är inte för att romantisera något. För det är långt ifrån det. För det är ibland verkligen tufft. För det är ofta orättvist. För det innebär svåra beslut, överväganden och påtagliga situationer. Du måste kunna kroppens anatomi. Du måste kunna svara i telefon på frågor samtidigt som du blandar ett antiobiotikadropp. Du ska ha förmågan att lyssna på en annan människa i lugn och ro trots att du har tio saker som väntar på att bli gjorda. Du ska ha mod nog att säga ifrån till anhöriga om att det just nu inte är lämpligt med besök för patientens bästa, att kunna förklara och göra det tydligt, sakligt, rakt men också mänskligt. Du måste kunna ha tio bollar i luften samtidigt. Du måste kunna leda och vägleda, dina arbetskollegor och patienter. Du ska ha förmågan att beskriva symtom noggrannt. Du ska ha modet att förklara för erfarna läkare, och ha modet att säga emot dem. Du måste besitta stor organisationsförmåga. Du måste vara uthållig, såväl fysiskt som mentalt. Du måste ha förmågan att behålla lugnet i situationer där det handlar om liv eller död. Du måste ha modet att förklara att man har rätt trots att man inte har så stor erfarenhet. Du måste kunna avgöra hur mycket läkemedel en patient tål, vilket alltid är individuellt. Du bör vara duktig på att hitta blodkärl och sätta nålar. Du måste kunna se tecken på livshotande tillstånd hos en medvetandesänkt patient. Du måste kunna hantera kraftigt adrenalinpåslag. Du bör ha förmågan att kunna trösta ledsna anhöriga. Du måste våga vara nära. Du måste våga stanna kvar i det som är jobbigt. Du ska ha god pedagogisk förmåga. Du ska kunna ge saklig information. Du bör kunna överväga vilken information som är nödvändig och vilken som inte är det. Du bör ha förmågan att lugna och kunna hantera stress. Du måste alltid vara observant på förändring av symtom. Du måste alltid vara redo på att nytt händer, när du minst anar det. Men du ger, och du får, du hjälper och det finns inget som är som det. Att vara sjuksköterska är bland det bästa som finns.

Söndag...

...och skön söndagskänsla får du med Maia Hirasawa´s skiva Though, I´m just me. Hela skivan är som den godaste lösgodisblandningen. Passar mina söndagssmaklökar perfekt. Lägg gärna till en morgonlöprunda och därpå hel kyckling med rosmarin i ugn som puttrar nån timma och sedan ugnbbakta rotfrukter därtill. Lyxa gärna med tzatsiki till. Och ta med till jobbet om du som jag ska dit. Och var där du är.

Update

Dagarna springer iväg, jobbar som attan, trivs som fisken i vattnet på jobbet, skrattar och ler, besökte akuten igår och satt där till 3 på natten och åkte hem med högersidig bröstmuskelinflammation, ingen fara alls på taket och jag kan träna igen, imorn ska jag hämta ett stort paket som innebär bättre utrymme för mina foton och musik och lite till..... och resten av livet....jo, återkommer med mer uppdatering imorn!

Glad helg förresten!

Onsdagslycka

Idag kom det trevlig post. Och vad gör man då? Jo, hoppar och skuttar lite, ler stort och bakar godaste citronpajen och tar med till jobbet :)

Receptet hittar du här!

Helg och måndag

Helgen bjöd på en resa. Buss från väst till öst. Jag njöt av resan i sig och av timmarna det tog. Att känna att tiden i det närmaste står stilla är som avslappning för själen.

Första stoppet var i Norrköping hos bästa A och sen bar det vidare till Linköping och bästa K. Hos A bjöds det på god mat, vin, efterrätt och en avslappnad kväll till toner av Maia Hirasawa och en liten dejt med en pinnig typ. En bara just trevlig och skön kväll. Som gav lite perspektiv och bekräftelse på mina tankar, gällande både det ena och det andra. Norrköping är en trevlig stad. Och A är en toppengrabb och mysig vän. Jag är så nöjd med att vi är där vi är.

Hos K blev det kramkalas, uppdatering på det senaste månadernas liv & händelser, middag, god kladdkaka fint dekorerad med ett sjukhuskors såklart, en promenix och en skymt av Linköping. Också där insåg jag saker jag inte trodde jag skulle se. Och ännu mer säker på att jag är på rätt väg. Och så var det väldigt roligt att träffa K.

Idag har jag skrivit på anställningsavtal på vikariat på jobbet och lärt mig om ventrikeldrän, artärkatetrar, intubation, akutvagnens innehåll, invasiva tryck, ICP, CPP, MAP och massa andra spännande saker. Snart är det dags för mig att ha hand om övervakningssalen. Spännande! Och så roligt!

Lista

Jag läser en väldigt rolig (och bra!) bokjust nu. Super Naiv av Erland Loe. Grabben som det handlar om skriver en massa listor hela tiden. Och så funderar han på om allt har ett sammanhang. Emellanåt är han lite lik mig. Lite tokig. Väldigt fundersam. Men klok. Och tycker att andra tänker för lite. Hursomhelst, jag tänkte härma honom idag med en plus- och minuslista.

+
Det är härligt kallt ute
Det är fredag!
Jag åker till Norrköping och Linköping ikväll.
Jag ska träffa A och K och det ska bli supertrevligt.
Jag har en plan fär träningen i vår.

-
Jag önskar jag hade trevligt sällskap med på tåget.


Se där. Fler + än -. Så fint :)

Så många frågor

Vi undrar om vi nånsin ska bli nöjda. Vi undrar om vi nånsin kommer nå ända fram. Vi undrar om det är meningen, att vi ska nå dit. Vi undrar om vi nånsin kommer att känna full lycka. Vi undrar vad lycka är. Vi undrar vad den innebär. Vi undrar vad äkta kärlek är. Vi undrar om vi kommer få den. Vi undrar om vi nånsin ska bli hela. Vi undrar vilket av stegen som måste tas först. Vi undrar om vägen dit finns. Vi undrar vem vi ska möta på vägen dit. Om det inte blir den vi mest önskar, kommer vi ändå att nå dit vi vill?

Tveklöst...

.....bäst just nu;

* jobbet
* löpning
* låten Collide med Howie day
* boken Super. Naiv. av Erland Loe

På jobbet

Idag flyttade jag över en patient till en annan avdelning. Anhörigs ord:
"Ja, är de hälften så gulliga och trevliga som ni varit här så har vi kommit till en riktigt bra avelning."
OM det värmer!

Min vardag

Det är nästan lite läskigt. Jag trivs så bra på jobbet att jag nästan blir mörkrädd. Kanske är jag rädd för att allt det där ska försvinna, rädd för att inte känna den där kicken, rädd för att sluta utvecklas. Samtidigt som jag vet att jag hela tiden kommer lära nytt, få vara med om nya upplevelser, möta människor jag inte tidigare träffat, fortsätta att beröras. Och dessutom skratta en hel massa.

Examensdag

I fredags var det examensdag. Äntligen ett avslut på 6 terminers kämpande. Och att officiellt bli förklarad som sjuksköterska. Det är stort och det var en stor dag för fler än mig.

Tack alla, mamma & B, pappa & K, mormor och morfar, farmor & farfar, farbror C & M, morbror K, D, E, I-L och fina vännerna I, M, M , A-K, K, T och E för uppvaktningen!

Bra dag helt enkelt

Idag har varit en bra dag.

1. Jag har äntligen fått ett vikariat! Jihoo!
2. Jag har fått beröm av en patient, ord som de sagt till min chef. Och av en patient och dess anhöriga som vekligen är i en utsatt situation. Äkta sådana ord får mitt hjärta att banka extra hårt och tårarna att rinna.
3. Jag har examensavslutning imorgon. Och äntligen (där oxå) får jag min sjuksköterskebrosch!

Utbildningsdag

Idag har vi haft utbildningsdag på jobbet. Intressanta och givande föreläsningar om syskon till cancersjuka barn, om vestibularis schwannom och ergonomi. Lärorikt, men som också gav en hel del tankar....

Kanske det viktigaste idag var två saker. Dels den sista sjukgymnasten som föreläste. Hennes sätt att förhålla sig. Så medveten och så lugn. Så trygg, rak och bestämd men inte på nåt sätt oresonlig. Jag blev inspirerad! Och så nummer två, kunskapen om hur man får förtroende. Hur man får kontakt med barn vars syskon är allvarligt sjukt. Och att det bästa, faktiskt är, att göra det enkelt.

Enkla kök

Bild från alvhem.se

Högst mänskligt

Och ibland på jobbet händer det sådana hemska saker....att man knappast vill vara med längre.

Ny soffa

Jag letar ny soffa. Ett inköp som kommer att dröja ett tag till, men det är ändå roligt att spana :) Jag tycker om grå, och då lite mellangrå, inte för ljust och inte för mörkt, snyggt och som känns både väldigt praktiskt och tåligt. Har hittills fastnat för två, den översta från Eilersen och de två undre från Mio. Nån som har fler tips på soffor i samma stil?

Om liv & död

Jag har jobbat 54 timmar den här veckan. Vi har haft extremt mycket att göra, vilket det oftast blir när vår parallellavdelning är stängd och de som ligger inne är de patienter som är mest sjuka. Att de är allvaligt sjuka innebär också att det är mycket arbete runtomkring dem. Det är krävande, och det tar energi. Men det är fortfarande väldigt stimulerande, spännande och roligt.

Häromkvällen avled en patient. Det är sällan sådant sker hos oss, för även om det är allvarliga skador eller sjukdomar som våra patienter har så överlever de flesta. Däremot har en kanske hälften av dem bestående nedsatta funktioner efteråt, medan hälften återhämtar sig till det de var tidigare. Hursomhelst har vi sällan patienter i ett palliativt skede, dock var det så i detta fallet. De anhöriga var där och jag var ansvarig sjuksköterska.

Att ha hand om en människa i ett palliativt skede är speciellt. Att se hur kroppen förändras och hur kroppsliga funktioner börjar sluta att fungera. Som exmpel, när njurarna slutar att fungera, börjar ämnen som normalt sett är giftiga att utsöndras, men i det palliativa skedet nära en förestående död, fungerar dessa ämnen som lugnande, smärtlindrande och rofyllande.

Ofta är det kanske andningen som är i fokus, nära döden. Det är det som de anhöriga mest lägger märke till och det är det som till slut kommer att avta och andningsmönstret förändras. Anhöriga kan ibland beskriva det som att det är så skönt att få gå ut en stund ifrån sin döende anhörige, för att få andas som vanligt, för de anhöriga har liksom suttit och andats åt patienten. Omedvetet andats in och ut i samma takt som sin anhörige och "hjälpt" honom eller henne.

Det som blir så påtagligt är att det är en märklig känsla, gränsen mellan liv och död. Det är en så liten gräns. Och det är märkligt, när sista andetaget tas. Hemskt. Fruktansvärt. Och på nåt sätt så enkelt. Observera att jag nu talar om hur det är hos en döende där döden är väntad och nästan inpå tacksam, och där den döende är fri från smärta och ångest och på nåt sätt har försonats med sig själv och sitt liv. Då kan det till och med vara rofyllt, och efteråt är det som om ett lugn lägger sig. I rummet. Och framförallt, runt och kanske på nåt sätt ovanför, den som precis dött. Jag menar inte att det är positivt på något sätt, men det kan vara just bara...det bästa som just skett.

Märkligt. Och fruktansvärt att behöva vara med. Men samtidigt unikt. Och berikande. Och väldigt lärorikt.

En önskan

Och mest av allt....så längtar jag efter sovmorgon!

Sjutton oxå!

Jag hade skrivit ett långt inlägg... men tror ni inte på sjutton att blogger inte ville vara med i leken?

Jaja! Återkommmer!