pausa.

det är lite för mycket nu. för mycket för att man ska hinna tänka emellan, andas, använda ställtiden. det går liksom i ett, utan paus, utan andetag. man ska vara där, och tillgänglig där och där och där samtidigt. och för det är när det är så, det är då som man tappar medvetenheten i det man gör. det är som om man är där, fanns ändå inte alls där. bara fysiskt, men inte alls psykiskt. och man inser att man måste finna ett sätt att andas närvaro när det är viner runt husknuten och hettar om öronen.