det som inte får hända händer.

ibland är det, ursäkta uttrycket, jäkligt. ja, jäkligt tufft att vara sjuksköterska. en del människor, som är helt friska för ett par veckor sedan, kan plötsligt bli sjuka. de här människorna träffar jag. jag lär känna dem litegrann & skapar en relation till dem. flera av dem går rakt in i själen. de frågar mycket. jag berättar. förklarar. jo, för jag vet, att information är bland det viktigaste. de talar med läkare. som berättar. förklarar. och förklarar igen. jag kör personligen dem till operation. kanske det sista jag gör är att ge dem min hand på axeln och säger till dem innan jag överlämnar dem till narkosens och kirurgernas ansvar att "sov så gott så länge så ses vi sen". och även om de är rädda, oroliga och nervösa, så tror jag att de finner en viss trygghet i det. och jag vet att jag lämnar dem i trygga händer. för jag är personligen utan att överdriva grymt imponerad av "våra" kirurger. och allt som oftast så ses vi igen, efter fyra, fem, sex, sju, timmar.

men.

så ibland händer det som inte får hända. och ibland vet man inte varför.

och man berörs ända in i.

in i hjärtat.

och hoppas. hoppas. hoppas. att allt ska bli bra.