Tanken

Man fixar och donar. Man umgås. Man pratar. Man grillar. Man renoverar. Man tränar. Man springer. Man läser. Man är ute. Man njuter. Man myser. Man cyklar. Man äter och dricker.

Man vill att den andre har det lika bra. Man önskar ju det så mycket man bara kan.

Men.
Punkt.
Hm.
Komma.
Hela tiden.
Utropstecken.
Nånstans.
Eftertänksamt.
Ständigt närvarande.

Finns en tanke.

Man vill inte hålla på så. För det är just. Jobbigt. Man vill liksom känna att allt är bra ändå, det är det ju oxå. Och. Så tänker man. Att man ska vara här och nu. I allt det man gör. Med dem man är med.

Men. Så kommer tanken. Man försöker fly undan den. Tänka att det ändå inte tjänar till. Bättre, ja just bättre, ja, just precis, att bara vara här. Nu. Man kan ju det.

Men så kommer tanken, igen. Ständigt närvarande. Man blir påmind. Av ett sms. Av en bild. Av nåt man ser. Av nåt man hör. Av den där låttextraden. Av den där inre bilden. Och man vill ju det. Bli påmind. Ha det nära. Och man vill det inte....för då ökar intensiteten. Och man älskar ju det. Att intensiteten ökar. Men just nu kan man inte leda den fullt ut. Man är ju här just nu. I detta nu. Och nu. Du är ju inte här. Just nu.

Man gillar ju tanken. Man gör ju det. Men den är emellanåt överväldigande. Den där tanken.

Tanken: Jag vill ju vara med dig.

Jo.

Jag saknar dig.