Efter träningen

Så har man öst djupa knäböj, pressat i magövningarna, känt armarna skaka i tricepsövningen och bänkpressen. Och så har man klivit upp på cykelsadeln för att fortsätta med spinning, med fortfarande skakande armar och känslan av kramp i magen. Och så har man känt mjölksyran pumpa i benen i sista låten, i "backen" i passets slutdel. Helt slut är man när man kliver av sadeln för att stretcha. Och så kommer man utanför träningslokalen. Och regnet öser ner. Man hade kunnat bli på dåligt humör, arg och sur och tänkt "typiskt".

Men.

När man vet att människor får krampanfall av sjukdomar. När man vet att de förlorar förmågan att ta sig från en plats till en annan, förmågan att gå. När man vet att de blir halvsidesförlamade. När man vet att de förlorar talförmågan. Sin hörsel. Sin förståelse. När man vet att de förlorar tipsuppfattning, rumsuppfattningen, förmågan att läsa, att skriva, bedömningsförmågan. När man vet att de har ont. Och när man vet att de förlorar förmågan.....att känna.

Då vet man.

Att livet är så mycket större. Då älskar man smärtan som kommer av träning. Då älskar man varje gång man skrattar med sina vänner. Då älskar man alla upplevelser man får tillsammans med andra människor.

Då älskar man det där regnet som faller ner efter träningen. Man cyklar genom det. Blir genomblöt. Och det är faktiskt riktigt härligt.