Obotligt

Vissa gånger. Drabbas man av närheten mer än andra. Man överrumplas. Det blir så påtagligt. Så verkligt....som det alltid är...men ändå på nåt sätt verkligare än annars... Man kan inte vara där utan att....den stora starka röda pumpande muskeln, hjärtat, drabbas av stickande skärande hugg, som vassa knivar ...trots dess enorma livsskapande kraft, verkar pumpförmågan plötsligt vara nedsatt, man andas, men verkar ha syrebrist. Man undrar om det kanske är så att hjärtat har känslor, inuti sig självt. Man undrar hur nära kopplat hjärtat är med hjärnan. Man tänker, man funderar, man känner. Man känner varje kroppsdel, varje cell påverkas. Det gör så ont. Man klarar knappt att stå kvar där. Ändå gör man det. För att man vill. För att man vill, ge allt man har. Trots att inga ord kan trösta, inga meningar någonsin är tillräckliga nog. Man ser...frustration, smärtan, tröttheten, en bedjan om bot...fast att den du ser det hos, vet att det inte finns någon av det sistnämnda. Man vill stanna. Man vill gå. Man önskar man kunde....göra allt till det goda, det livsgivande som finns. Man önskar. Man håller sig kvar. Man ser. Och vad man än gör...är det aldrig någonsin tillräckligt...och det är man väl medveten om......

....ändå är det så förbaskat svårt.

Patienten idag. Kunde varit min mamma.

Och har, kanske, ett eller två år kvar att leva.

Ändå, man gör vad man kan. Man gör allt man kan. Säger det man kan, trots att det ändå inte...räcker.

Foto; Alicia Bock