När allvaret tränger sig på

Nä. Man fattar inte. Förrän man sett det själv. Nä. Man fattar inte det då heller.

Kanske kan man lite förstå. När arbetskamraten, en av de bästa, har tårfyllda ögon, för att en vän till densamma har en sjukdom som jag & alla andra på min avdelning ofta har hand om. Ja, kanske förstår man lite mer då.

Men, ändå. Man fattar liksom inte helt.

Ändå. Vad ska man göra?

Att göra sitt allra bästa.

Jag gör det. Och....hoppas.