För så är det

Det är underligt vad upplevelser kan göra med en själ. Vad de kan göra med tankar. Hur mycket de kan påverka. Mitt när man sitter där och sorterar, rensar, slänger undan och sparar. Så fastnar man i en artikel (på sidan 16 och framåt). Och så störtgråter man. Mitt där bland alla tidningarna. Bland papprena. I röran. På golvet. Bara så. Eller möjligen som reaktion på det man sett och upplevt.

För det händer oftast också att man klarar saker så bra. Man behåller sin professionalitet. Man använder alla hjärnceller för att vara där och nu. Man fokuserar. Man ger av all den empati som hela kroppen besitter. Det känns som om man aktiverar varenda cell som finns därinuti. Och man tror att det går så bra, för det gör det ju. Men trots sin medvetenhet så har man ingen aning om att man biter ihop......och så kommer man hem. Och det första man gör när man kommit innanför dörren, och stängt igen den bakom sig, är, att gråta. Nästan hejdlöst. Och helt oväntat. Och man tycker inte alls att man varit ledsen. Och man undrar vad allt det där kom ifrån. Så efter en stund eller två, när man torkat de salta tårarna, tvättat bort det svarta som mascaran orsakat, då, förstår man. Att om man har hand om alldeles för unga människor som har familj och barn. Som har så mycket kvar. Som har så mycket liv. Att fånga, att vara i, att dela. Att leva. Då förstår man det definitiva. Att man inget har, att sätta emot. Och man inser vad man borde vara så mycket mer glad och lycklig över. Varenda dag. Varenda minut. Här och nu.

För så är det att vara sjuksköterska. Och att vara människa.

Men så är det också helt fantastiskt.

Utan titel

Jag är själv överraskad av det jag känner. Jag tror att det är positivt för mig. Men jag vet inte om det är det för dig?

Söndag

Lördagskvällen spenderades tillsammans med några av sötisarna, mat och vin och mera prat. Och idag startade jag morgonen på bästa sättet, med träning. Och jag och hela min kropp börjar känna resultat. Jag känner mig stark. Uthållig. Så, nu jag höjer ribban lite till, eftersom det finns en utamaning som heter idnummer 40880809. Även om det är långt tills dess. Så är det dags att bygga på för att klara målet. En tid under en viss tid. På 21 km. Med 30-årsjubileum. Javisst, ni vet ju, jag ska springa!

Dagens planering är delvis redan avverkad. Lunchlådematlagning i form av klassisk spaghetti bolognese och så lax i ugn. Nu ska jag läsa igenom lite saker inför imorgon, då det är praktik i två veckor med fokus på träning av teamsamarbete. Sen var tanken IKEA idag, men det blir det icke. Kanske möjligen film istället? Först en stund i soffan med tända ljus. Perfekt en regnig söndag när kroppen värker av träning...

Bästa inledningen

Pulspass de maximum......läs fullt ös på västra hamngatan kl 16
Middag de luxe....läs I´s goda fiskspett, bulghursallad, tzatsiki och rött rawsons retreat, skratt och prat

Så gillar jag att inleda en helg!

Att välja

Igår valde jag att byta de jobbiga känslor jag hade. Mot träning. Mot en pratstund med två av de där som verkligen bryr sig.

Att omsätta uppochnedpåvändhet till ilska och jävlaranamma på ett träningspass är effektivt. Det var längesedan jag självmant pressade mig själv så hårt på ett pass så som igår och insåg, att jag gjorde det svåra, att vinna över mig själv.

Det var också längesedan jag känt mig så i behov av att få vara liten, om så bara för en liten, liten stund. Och det var längesedan som jag blivit så glad och tacksam för att någon bryr sig. Så mycket.

Idag känner jag mig så mycket större inombords. Och inser vad jag faktiskt verkligen är. Och tänker aldrig nånsin mer glömma det.

Sådärja

Nu har jag fått träningstid. Så nu ska det bli ordning igen. Hej hopp!

Känslosam, visst!

En vän till mig brukar säga att "du är så känslig ibland J". Och i vanliga fall skulle jag sagt att jag är känslosam men inte känslig, visst, fast just idag är jag nog beredd på att till fullo hålla med...

för jag är sur för att jag inte får en plats på kvällens pump & spin-pass eftersom det är fullbokat.
för jag är inte alls är speciellt glad fast att man med tanke på gårdagen verkligen borde vara det.
för mitt hår ser ut som en stort torrt buskage, och jag har ingen lust att klippa till det heller.
för jag verkar inte liksom inte få nåt vettigt gjort.
för i övrigt känner jag mig långt ifrån vanliga lille skutt-formen (smeknamn av ovan nämnda vän) och istället som en hormonstinn vätskefylld och uppsvälld, låt oss säga, förvirrad pingvin?

Eh, vad ska man göra då?

Vänta på en bättre dag? Eller, trotsa alltihop och kanske tränar crosstraining ikväll och bege sig iväg till medicinska biblioteket så som man skulle gjort imorse, nu på en gång? (jodå jag kan, om jag vill, som alltid)

Är det förresten nån som känner igen sig? Nähäpp.

Jippie jippie jippie!!

Pang sa det!! Och jag har fått mitt första jobb som sjuksköterska!!!!!!! YEEEEEEEEEEEEEEES!

Om gräset är grönare på andra sidan.....?

Just nu känns det som om jag inte kan skriva. Jag kan inte heller tänka klart. Jag är så villrådig och vet varken in eller ut. Någon säger skriv en lista, någon annan undrar varför med tveksamhet i rösten , en tredje ifrågasätter varför nu när du är färdigutbildad och varför dit? Allt handlar om mina funderingar på att ta mitt pick och pack till en annan stad. Och jag verkar inte besitta förmågan att bestämma själv. För visst, jag vill gärna arbeta på min praktikplats. Jag har aldrig tidigare upplevt en sådan härlig stämning bland personal, jag har skrattat varje dag och känt mig som en av dem alla redan från dag ett. Jag kan omöjligt tacka nej om jag får ett erbjudande där. Det vet jag. Samtidigt, jag känner mig inte helt tillfreds med där jag är. Visst, jag är helt rätt i yrket, jag trivs med lägenheten jag bor i, jag trivs med träning och med mig själv. Men det saknas några pusselbitar. Jag vill ha mer av dem som är som jag. Och jag vill ha mer av kärlek. Mer av skratt, glädje, spontanitet, träningsenvishet och tävlingsinstinkt, men också mer av djupa samtal och till och med av tårar. Och nånstans tror jag att en annan stad skulle kunna ge mig möjligheter att få det där. Eller är jag naiv som tänker så? Tror jag bara att gräset är grönare på andra sidan fast att det inte är det? Är det en inbillning? Eller varför känns det som jag sitter fast? Samtidigt, det är nu chansen finns, det är nu möjligheterna är öppna. Och jag vill inte ångra, att jag inte gjort det jag velat. Jag behöver nån som är klok, ja, många kloka människor, för att kunna komma fram till ett beslut. Och så behöver jag fler varma öppna famnar, sådana som på praktiken. Sådana som mig själv.

It takes a fool to remain sane

En klassiker som av en anledning ger mig en hel massa kraft just nu.....

Ut med det gamla, in med det nya! Eller?

Jag vet inte om det är någon slags uppbrottens tid, eller möjligen uppgörelsens.....jag har de senaste tre dagarna hävt ut alla kläder jag har ur garderoberna på golvet, rensat ut de kläder jag inte längre använder, tvättat nästan samtiliga av de klädesplagg jag behållt, lagt kläderna i fina högar och hängt upp snyggt på galgar i garderoben, städat i ordning städskåp och köksskåp, satt in papper i pärmar, skapat ordning i tidskriftssamlare, rensat datorn på dokument och bilder jag inte behöver, hämtat ner en lampa från vinden, monterat lampan, skruvat åt en skruv som länge suttit löst på en av garderoberna, dammtorkat hela lägenheten, slängt eller gett bort sådant jag inte använder i badrumsskåpen, skrivit listor på sådant jag behöver.....dessutom tränat samtliga av dessa dagar. Jag förundras faktiskt lite över min energi men mest över mitt beteende, men ser det med positiva ögon. Kanske är det en del av en laddning för det som komma skall? En förberedelse? I så fall verkar det som jag snart är redo :)

Roger Sanchez - Another chance

Och det är inte bara Mia Skäringer (i videokväll hos Luuk) som känner igen sig. Oxå jag går med mitt hjärta i handen

Söndag 19 oktober

Lördag 18 oktober

Som gjord för brödbak, promenad i regn och stortvättning. Och avslut med Mia Skäringer i Videokväll med Luuk.

Här & nu, nu &då

Det har varit lite tyst här några dagar. Tiden har helt enkelt inte räckt till. Eller möjligen att det hänt mycket och att jag knapppt hunnit reflektera och därför inte kunnat omsätta det i skrivna ord. För sådan är jag, enormt mycket en känslomänniska. Mer än vad jag själv vet.

I tisdags hade jag slutbedömningssamtal, och ja, det gick bra. Jättebra! På torsdagen hade jag sista dagen på praktiken med äpplepaj på menyn, kramar, fick de två bästa referenserna man kan tänka sig, och jag hade även fått ett första jobb om det hade funnits lediga tjänster. Som det är nu får jag reda på i veckan som kommer om jag har jobb i alla fall en månad framåt. Därefter blir det att arbeta timmar tills dess att jag får ett fastare jobb. Och det där med fast jobb...... jag funderar, betämmer mig, ändrar mig igen. För är det rätt eller fel, eller kanske nu eller aldrig, eller möjligen bäst att vänta ett halvår eller år innan det blir en flytt? Många frågor och många möjliga svar. Och naturligtvis - det är ju faktikst väldigt spännande med! Och roligt!

Fredagen bjöd på en kort session i skolan och på kvällen sjuksköterskemiddag hos E. God mat och massa prat, och en hel del sjukshushumor såklart......och på lördagen var jag trött. Idag har jag hela lägenheten full med tvätt, överallt, hängande över dörrkarmar, köksskåpsluckor och på galgar. Gjorde storinsatesen under lördagen med tvätten och så blev det brödbak....mammas goda bröd i långpanna och barnmorskebrödet med frukt och nötter i. I eftermiddag ett dubbelpass. Men först en stor kopp kaffe till och "Mig äger ingen" av Åsa Linderborg. Kanske till och med i stora tröjan och filten i solen ute?

Finally

Allt vi slutligen vill. Är. Att drömma. Att uppleva. Att ha starka, intensiva och vackra möten. Och att älska. För oavsett hur bra vi har det....så vill vi ha någon att dela allt det där med.

Yes, yes, yes!!

Idag är jag glad, gladare, gladast. Och tänker dansa, hoppa och studsa hela kvällen! Vad annat kan man göra om handledaren säger MVG som slutbedömning!? LYCKA!

Tid - det enda vi alltid kommer att ha?

Jag har flera inlägg på lager i huvudet. Bilder som är nytagna. Och funderingar som behöver respons. Däremot är tiden knapp och nu är det sovdax för att kunna orka upp 05.30 imorgon bitti.

Höstig söndag.

Jag har haft en riktigt underbart skön söndag idag. Vaknade 10.30 och somnade om. Vaknade igen 11.30. Åt frukost och sen ringde mobilen. Iväg 2 timmar senare på en spontanlöprunda i Skatås i härlig klar höstluft och doften av fuktiga knallgula höstlöv. Jag fortsatte sedan till gymmet och pinade triceps, biceps, gluteus maximus, deltmuskeln, trapezius och quadriceps. Därpå ett medelpass. Nu är jag så gott som helt slut i kroppen och det känns bara helt perfekt. Kvällen följer med te i största kopparna och massa prat med fina I.

De facto

Det är sådana här kvällar man inser;

Att vänner som finns där. Som man skrattar med. Som lyssnar. Som man lyssnar till. Som bryr sig. På riktigt. Alltid kommer göra det.
Att det faktiskt är så. Att det behövs en ändring. Trots allt. Ett byte. Av stad.
Att det är i ett annat läge. Från student till arbetande. Från student till att ha en yrkestitel. En legitimation. Från beroende till att själv kunna satsa och styra, lite till. Lite mer av frihet.

Fina fria fredag

En fredag som började med sovmorgon efter en tuff praktikvecka. Jag fick låna en bil av goaste & snällaste och med den en tur till IKEA, storhandling av mat och en liten sväng inne i stan. Trots ett litet missöde med parkering (jag visste ju inte vilket nummer parkeringsplatsen hade P... förlåt!) så hann jag hem, montera lampa, placka upp mat och iväg till träning som blev pulspass plus en timmas gym. Helnöjd åkte jag därifrån hem för film & tjejsnack. och ungefär såhär såg det ur så här hos J ikväll. Blandannat.

Nytt i köket

En ny lampa!

Onsdag

Om man sover 4,5 timma på en natt blir man trött.
Om man blir godkänd på sin examination blir man glad.
Om man älskar sitt blivande arbete känner man stimulans.
Om man fikar med en av de goaste vännerna och skrattar mycket får man ny energi.

Nu är jag trött, glad, stimulerad och har ny energi! En bra vardag helt enkelt!

?

Endast mina kärleksfulla tankar om en annan människa är sanna.

Varken ut eller in

Kanske är det dags nu. Vet inte. Vet varken ut eller in. Att släppa upp för att det ska bli något annat. Än vad det varit. Att ta hela sanningen. En öppning för möjlighet. Att vägra förlora det som finns. För att det skulle vara en så stor förlust. Det tar emot.

Hjärtat skriker av motstånd.
Kroppens vibrationer kan bara, endast, tolkas på ett enda sätt. Ja den, enkelt uttryckt, talar sitt tydliga språk.
Varenda cell är påverkad av känslan. En önskan att överföringen mellan cellerna ibland kunde vara lite mindre betydande. Inte påverka så mycket. Och visst, den kunskapen finns. tankesättet är välkänt. Att tanken kan komma före känslan. Att inte låta känslan styra så att den övertar ting som den inte ska påverka. Samtidigt är känslan, den enda, sanna, nyckeln.

Det ska vara, genom att....
Känna.
Observera.
Beskriva.
Aldrig fördöma.
Och lyssna.

För trots vad du gjort. Trots att jag inte alls förstår emellanåt. Trots att jag inte längre är rädd för något. Så fortsätter du att beröra. Av någon outgrundlig anledning. Som jag inte har ord att förklara.

Låt mig få vara. En riktigt bra vän. För trots att jag ibland ingenting alls vet, så vill jag aldrig förlora. Dig.

Lördag på kvällen

Lördag på dagen

Och så här såg det ut i lördags. Det var jätteroligt P!

Säkerhet

Det är underligt.....först tror man att man är säker på sin sak...och, så, ändå....fortsätter en del människor att beröra. Och möjligen, eller ganska säkert ska man vara lycklig över det. Över att känna, att bli berörd.

Citerar

"Lyckligtvis kan ingen annan göra oss hela, utan det är ett jobb som var och en av oss kan och ska göra själv. Därefter kan kärleken bli som ett grädde på moset...."

R. Ahlgren

.......

Kanske är ingenting självklart, även om man ibland kan tro det. Kanske ska det få ta tid. Och att vara sitt bästa, sitt bästa jag i alla lägen är svårt. Att lära känna en människa tar lång tid. Längre än många tror.

Att döma och att dra slutsatser på grund av ett utseende, en längd, en vikt, en klädsel är så enkelt, och blir sällan, sällan rätt. Det blir sällan sanningen.

Så finns det också masker. Vi har dem alla. Vissa har många, en del har färre. De döljer rädslor. Rädslor för vad? Att förlora? Att inte tyckas om? Att inte lyckas? Att välja fel? Att känna mer än logiken vill?

Som en höstvind.....

Visst är det närapå som vackrast nu? Höstsol, klar luft....och blåst! Jag gillar det. OCh så får det mig att plocka fram gitarren, baka det där brödet, ta den där långpromenaden, tända stearinljusen igen, skriva ner den där texten till en låt jag funderat på länge, plocka fram kalligrafipennan och akvarellblocket. Och så en löprunda, eller ett träningspass emellan varven. Och långfikor med nära och kära. Ja, nog är det så att hösten får mig att bli mer kreativ.

Igår, idag, imorgon, i övermorgon, igen

Tisdagen bjöd på halvtidssbedömning på min praktik. Eller bjöd, kanske var fel ord i sammanhanget, eftersom det var en bedömning av min insats så här långt. Och ja? De hade visst ingenting att anmärka på! Så nu är det bara att köra på och fördjupa mina neurokirurgiska kunskaper lite till, för det praktiska och att ta hand om ruljansen kring patienterna, informera, förklara och ge dem en god omvårdnad, det kan jag. Men så har jag en väldigt duktig handledare och är på en mycket trevlig avdelning med. Så det är inte så konstigt att det både känns och går bra och är fantastiskt roligt varje dag.

Idag en ledig dag så jag har tränat trots nån konstig förkylning som sitter nånstans och inte riktigt vill släppa taget. Passet gick ju bra och jag känner mig inte sämre efteråt så jag hoppas på att det tränades bort. Och nu sitter jag och skriver på praktikuppgiften, examinationsuppgiften.

Imorgon och på fredag praktik igen och sedan en fika på fredagseftermiddagen. Och på lördag lite mer fördelsedagsfirande. Sen får vi se vad med helgen bjuder på!