För så är det

Det är underligt vad upplevelser kan göra med en själ. Vad de kan göra med tankar. Hur mycket de kan påverka. Mitt när man sitter där och sorterar, rensar, slänger undan och sparar. Så fastnar man i en artikel (på sidan 16 och framåt). Och så störtgråter man. Mitt där bland alla tidningarna. Bland papprena. I röran. På golvet. Bara så. Eller möjligen som reaktion på det man sett och upplevt.

För det händer oftast också att man klarar saker så bra. Man behåller sin professionalitet. Man använder alla hjärnceller för att vara där och nu. Man fokuserar. Man ger av all den empati som hela kroppen besitter. Det känns som om man aktiverar varenda cell som finns därinuti. Och man tror att det går så bra, för det gör det ju. Men trots sin medvetenhet så har man ingen aning om att man biter ihop......och så kommer man hem. Och det första man gör när man kommit innanför dörren, och stängt igen den bakom sig, är, att gråta. Nästan hejdlöst. Och helt oväntat. Och man tycker inte alls att man varit ledsen. Och man undrar vad allt det där kom ifrån. Så efter en stund eller två, när man torkat de salta tårarna, tvättat bort det svarta som mascaran orsakat, då, förstår man. Att om man har hand om alldeles för unga människor som har familj och barn. Som har så mycket kvar. Som har så mycket liv. Att fånga, att vara i, att dela. Att leva. Då förstår man det definitiva. Att man inget har, att sätta emot. Och man inser vad man borde vara så mycket mer glad och lycklig över. Varenda dag. Varenda minut. Här och nu.

För så är det att vara sjuksköterska. Och att vara människa.

Men så är det också helt fantastiskt.