Closer than ever

Jag vet inte om ni lyssnade på Yrsa Walldéns sommarprogram. En 19-årig tjej. Yngsta sommarprataren någonsin. Jag gjorde det. Och jag tror aldrig någonsin att jag har känt igen mig, så mycket. Ja, för att jag, precis som du Ylva, tränade hela min tonårsperiod på att vara just så som du beskriver, osynlig. Fram till sjätte klass gick allt som på räls. Jag var duktig, uppskattad, delaktig och glad. Sedan hände något. Jag började att dra mig in i mig själv och göra mig osynlig och blev mer och mer en expert på det. Trots det, lyckades jag nog i andras ögon rätt bra, rätt ofta. Jag smög liksom igenom emellanåt. Lyckades till fullo. Och då gick det ju ok, det var accepterat i mina och andras ögon. Men annars, om jag visste att jag inte skulle lyckas helt, då gjorde jag mig osynlig. Genom hela gymnasieperioden var alla andra ute, festade, levde. Det gjorde inte jag. Någon enstaka gång kanske, men inte ofta. Det ingick ju inte för mig. Det gick överhuvudtaget inte. Att synas var det sista jag ville. Tanken på att någon ville prata med mig gjorde mig rädd, men ännu hemskare var, ifall ingen alls skulle prata med mig. Så det var ingen idé. Jag hatade också att redovisa i skolan, och att prata inför människor. Jag var rädd, så rädd, för att någon skulle...döma mig. Säga och bekräfta det jag själv kände. Att jag inte dög eller var tillräcklig. Och därför inte heller värd att vara vän med, att tyckas om, att älskas. Aldrig någonsin. Alla andra var perfekta. Alla utom jag. Så tog jag studenten och så skönt jag ändå tyckte att det var. Även om jag fortfarande var och tränade på att vara osynlig.

I år är det 7 år sedan jag tog studenten. Idag står jag längst fram i en spegelsal och leder core med headset på som jag pratar, instruerar, coachar och ger ifrån mig rätt härliga och rätt konstiga rop genom. Ibland samma version i mitten av en stor sal. Jag brukar ha mellan 50 och 80 deltagare. Sen leder jag jympa med. Hoppar, skuttar, använder massor av olika slags miner och avger kanske om möjligt ännu konstigare rop där. Ibland är det 100 deltagare. Och jag vet att människor gillar det. Både skicklig, entusiasmerande och charmig är ord som sagts. Sen coachar jag andra i deras ledarskap som instruktörer. Berömmer, ger konstruktiv kritik, men framförallt ger feedback och ser till att de utvecklas. Sen pluggar jag till sjuksköterska och drömmer om att bli barnmorska. Och i de yrkena har jag hand om människor i utsatta situationer. Människor, där de ofta har smärta, de har sorg, de är ledsna, de befinner sig mellan hopp och förtvivlan. Och jag tränar hela tiden på att vara nära....för det är det jag vill, och att vara professionell, det, att inte blanda in mina egna känslor allt för mycket.

Idag är jag en sådan. Kvinna. Tjej. Ja, en blandning. Jag skrattar gärna. Och gråter gärna, när det känns bra. Jag tar mig framåt, hela tiden lite mera inåt och blir mer och mer medveten om mig själv, och alltid, när det krävs, tar jag mig upp till ytan. Jag tycker om att prata och lära känna nya människor. Jag tycker om att komma nära, även om det för mig är en mycket ny kunskap jag börjar behärska. Jag tränar gärna. Hårt och mycket. Jag tycker och tänker mycket och är inte rädd för att säga vad jag tycker och berättar gärna om det jag tänker och upplever. Jag lyssnar, och deltar gärna, ofta och mycket när andra berättar, känner och tycker. Jag älskar skogen, dess lukt, fuktighet, marken och att springa och att vandra där. Jag älskar havet och vinden. Saltstänket och håret som blåser åt alla håll. Jag tycker om adrenalinkickar. Jag blir lika fascinerad varje gång och får ett enormt endorfinpåslag, när en bebis föds och jag är med och hjälper till på jobbet. Jag älskar mat. Jag tycker om sommaren. Och lika mycket om hösten. Jag tycker om att skriva, att göra saker med mina händer. Jag gillar musik, massor! Jag älskar böcker, texter och faktiskt även enbart bara bokstäver. Jag älskar barn, och fascineras ständigt av deras tankar. Jag uppskattar mycket. Och ser till att jag tar ansvar. Jag har rensat bort ordet kontroll ur min vokabulär. Och lagt till begreppet en hög standard istället. (Ja, inspirerat av Raymond Ahlgrens sommarprogram.) Jag ser till att jag är i ständig utveckling. Och att jag har tid och kraft för reflektion. Jag ser till att jag umgås med vänner och familj. Jag ser till att jag pratar, och allra helst, samtalar, med dem. Ofta och mycket. Jag är rädd om mina saker. Jag sopsorterar. Det ingår i mina värden. Jag älskar att resa. Jag älskar att uppleva. Jag drömmer gärna. Tycker att drömmar är oerhört viktiga. Jag tycker om att vara jag. Jag lever här och nu. Och jag älskar det.

Och för guds skull, jag skriver inte det här för att på något sätt få bekräftelse, inte heller för att visa vad jag blivit. Jag söker inget sådant., jag behöver det inte.Men, kanske, kanske kan det hjälpa någon på något sätt. Och nånstans har jag behovet av att berätta min historia. Och att formulera mina tankar till meningar och texter. Precis som du och alla andra. För kanske, är det först då människan verkligen blir till.