Att hitta orden & kanske göra det begripligt

Jag har försökt och letat efter orden ett tag, skrivit, raderat igen, funderat, formulerat, men inte lyckats få ner dem på ett sätt där det blir begripligt vare sig för mig själv eller någon annan. Jag har inte kunnat, för mina ord som ständigt cirkulerar och som i vanliga fall kommer till uttryck verbalt och litterärt har inte varit tillräckliga nog, har saknat det djup som denna känsla innebär och därför har den blivit omöjlig att formulera. Frågan är om den nånsin till fullo kan beskrivas även om viljan och styrkan finns. Kanske är det inte heller viktigast att beskrivningen är precis, utan kanske når det mening ändå.

Jo, nog var jag väl medveten om att en påverkan skulle ske. Men att den så nästan skulle slå omkull mig och vältra sig över mig var mycket mer än vad jag hade föreställt mig. Det är i sig ingenting negativt, inte på något sätt, men det är en konst att leva här och nu när allt man vill är att befinna sig i ett annat skede i livet. Ett skede som ständigt är skrämmande närvarande varje dag, varje timme, varje ögonblick och alldeles, alldeles intill i mitt arbete.

Inte trodde jag heller, som ändå sedan länge vetat att barn är bland det allra finaste jag vet, att kärleken mellan ett par och när två blir tre är det absolut vackraste och största jag känner till, inte trodde jag, att min kärlek och känsla för det här skulle göra mig så betagen, så svag men samtidigt så väldigt stark som aldrig förut.

Jag har heller aldrig gråtit så lätt som nu, fällt tårar bakom mörka solglas på väg från jobbet, inte alls på grund av att jag på något sätt inte trivs, för det gör jag, inte heller på något sätt för att sorgliga saker har hänt, för det har det inte heller, utan enbart på grund av min känsla för det här och för de känslor det väcker i mig. Och tro inte heller det är känslor av sorg eller av ledsamhet. Nej. Tvärtom. Det är känslor, och tårar, av att få se lycka, att lyckan är en så väldigt fin liten linje, när liv kommer till. Också en fin linje av samhörighet, en så liten, så lättbrusten gräns, när total närvaro vibrerar i ett rum, ja, där total närvaro så uppenbart existerar mellan två när de blir tre.

Och nu vet jag, på riktigt, att jag måste göra något, med min känsla för det här.